En kärleksförklaring till förlorad kärlek

I sånger, böcker, dikter, filmer handlar det ofta om den där första stormiga förälskelsen, om den där fantastiska tiden då det känns som om man svävar på moln. Ibland handlar det också om den där djupa kärleken, den som inte uppstår förrän efter många år, den känslan som innebär att man är ett vi, ett vi för alltid. Men mycket sällan handlar det om när kärlek tar slut. Eller visst, det finns massvis av sånger och filmen och böcker om olycklig kärlek, om känslan av att få sitt hjärta krossat och om den där tiden då det känns som att hela livet är över för att kärleken har tagit slut. Men väldigt få pratar om det fina med uppbrott, om att man går vidare till något nytt, om att livet hela tiden förändras.

Få texter handlar om den där känslan man har till exet som man faktiskt inte är kär i längre, som man inte ens saknar längre. Till den där första kärleken eller kanske pojkvännen man hade innan man träffade the one. När man har varit tillsammans med någon en längre tid så kommer ens relation efter uppbrottet aldrig att bli som till alla andra. Det kommer alltid finnas något speciellt där. Man har varit den ena halvan av ett vi. Man vet allt om den personen, eller i alla fall allt som den personen var, när man fortfarande var ett vi. Man kanske saknar det viet ibland, men man saknar egentligen inte personen i sig. Kom att tänka på den känslan när jag hörde Inga kläder av Veronica Maggio, för visst förstår man vad hon menar? Vi har alla varit där. Vi saknar ibland vår gamla kärlek, men vi vet att livet går vidare, att livet har gått vidare.  Sen är det väl så att även om man kan vara lite obekväma i varandras sällskap så finns där alltid något som är ens alldeles egna, ens hemligheter som man delat med varandra. Jag vet hur du ser ut i inga kläder.