Det hela började som en konversation mellan mig och en kompis(också ex-kalixbo) om Kalix och om hur man förväntas passa in i en viss mall för att få vara med. Att alla människor efter ett tag ser precis likadana ut. Som värst är det under tonårstiden fram till de där första åren ute på krogen. Killarna hänger i baren med rutiga skjortor eller möjligtvis en enkel t-shirt och jeans, tjejerna vinglar på dansgolvet med höga klackar, ruskigt korta klänningar, sönderblonderat hår och alldeles för mycket smink. Eller, det gör i alla fall de coola och accepterade kalixborna, de andra som inte passar in kanske blir klassade som pluggisar, pretton, töntar eller liknande. Allt hänger inte bara på kläderna så klart, men med uniformen följer även att man inte bryr sig så mycket om det där med skolan, att man festar varje helg och att man inte har något emot att skolka då och då, bara för att sitta hemma eller på stan och göra ingenting. Följer man inte mallen är man inte så mycket att ha. Det här är en ganska hård bild av min hemort, men det var så jag upplevde det när jag bodde där och befann mig mitt i smeten.
Från det här hoppade vi sedan vidare till vår vardag idag, jag läser på juristprogrammet här i Uppsala och min kompis läser ekonomi i Lund. Är det inte så att det finns en ganska stereotyp bild av en jurist eller en ekonom? Och är det inte så att många av våra klasskamrater(och vi själva för den delen) ser rätt lika ut? Det är lätt att komma på några olika stilgrupper på juristprogrammet. Vi har bland annat hard-core kostymjuristerna, de ”gubbsnygga/nördsnygga” killarna med fluga och tjejerna med söta blusar och ”tantbrillor”, de riktiga nördarna(som faktiskt inte bryr sig om hur de ser ut) med kanske lite för korta byxor eller en gammal klasströja från gymnasiet och sen mainstream gänget med chinos och en Ralph Lauren tröja med en skjorta under. Samma sak gäller i princip för ekonomerna, med möjligtvis lite mer backslick och lite fler med skjorta, portfölj och dyra jeans/chinos.
Den tydliga skillnaden är att allt är lite större nu. Det finns inte en stil eller ett sätt att vara på för att vara ”rätt”. Det finns inte ens något man kan kalla rätt eller fel längre. Om man avviker från normen och kör sin egen grej så kommer man ändå, för det mesta i alla fall, bli accepterad. Det är min absoluta favoritsak med studentlivet, acceptansen för andra människor och för deras personligheter och egenheter. Att det lätt blir så att man påverkas av sin omgivning och att man inom ett kompisgäng klär sig rätt lika, det är bara mänskligt och inget ”farligt” så länge man fortfarande är medveten om vem man själv är. För det bästa man kan vara är sig själv. Det borde egentligen vara självklart. Men det tog mig ett tag att förstå det.
Jag är en riktigt dansnörd och har hållit på med det här med dans sen jag var 6 år gammal. Med mina vänner inom dansen har jag alltid varit accepterad och fått vara den jag är, men utanför den lilla världen har jag istället blivit retad för att jag inte hållit på med någon ”riktigt sport”. Jag har varit ensam på raster när jag var liten för att de andra tjejerna sprungit ifrån min så snart jag kom nära och jag har alltid blivit negativt(eller i alla fall inte positivt) bemött vad gäller mitt intresse för dans. Här, när jag berättar om mig själv och mitt intresse får jag istället bara positiva reaktioner, folk undar vilka danser jag dansar, hur ofta och var, hur man gör för att börja dansa och var man kan gå danskurser. Här är det helt plötsligt något, förvisso originellt, men positivt och intressant.
Det känns konstigt att det ska behöva ta mig 20 år att fatta att det är okej att vara den man är. Jag är kanske lite trögstartad. Det är i alla fall väldigt skönt att kunna säga det här nu, jag passar kanske in rätt bra i min lilla ”juristmall” men jag är inte heller rädd för att vara mig själv.
FrökenFunderare 